Grönlandshunden är en av världens äldsta slädhundsraser och har använts av inuiterna i Arktis i tusentals år. Rasen har spelat en avgörande roll i människans överlevnad i extrema klimatförhållanden genom att dra slädar över långa avstånd, jaga och skydda sina ägare mot rovdjur.
Grönlandshunden är nära besläktad med andra nordliga slädhundsraser, såsom Alaskan Malamute och Siberian Husky, men den har bevarat sitt mer ursprungliga och robusta temperament. På grund av sin styrka och uthållighet har den även använts i polarexpeditioner, inklusive de berömda resorna av upptäcktsresande som Fridtjof Nansen och Roald Amundsen.
Rasen är i första hand en slädhund och används fortfarande i dag för transporter i arktiska områden. Utöver sin roll som arbetshund kan den också fungera som en aktiv sällskapshund, men den kräver en erfaren ägare som kan hantera dess starka flockinstinkter och självständiga natur.
Grönlandshunden är en självständig, energisk och hårt arbetande ras. Den har en stark flockmentalitet och trivs bäst i grupper med andra hundar. Den är vänlig och social men har samtidigt en hög jaktinstinkt och kan vara reserverad mot främlingar.
Lämplighet med Barn och Andra Djur: Kan fungera bra med barn men behöver en ägare som kan sätta tydliga gränser. Den fungerar bäst med andra hundar men har en stark jaktinstinkt, vilket gör den mindre lämplig att ha tillsammans med mindre husdjur.
Sällskapsbehov: Grönlandshunden är en flockhund som trivs bäst i grupp och bör inte lämnas ensam under långa perioder. Den behöver en aktiv och engagerad ägare.
Rasen kräver mycket motion och är inte lämplig för ett stillasittande liv. Grönlandshunden är avlad för att dra tunga laster över långa avstånd och behöver daglig fysisk och mental stimulans.
Träningsmetoder: Träningen bör vara konsekvent och tydlig, men utan hårda metoder. Rasen är intelligent men också självständig, vilket gör att den kan vara svår att träna om den inte motiveras ordentligt.
Aktivitetsnivå: Mycket hög – Kräver dagliga långa promenader, löpning, dragträning eller andra fysiska utmaningar för att hålla sig balanserad.
Grönlandshunden är en mycket tålig ras som sällan drabbas av genetiska sjukdomar. Dock kan problem som höftledsdysplasi och armbågsdysplasi förekomma, liksom skador relaterade till överansträngning.
Pälsvård: Pälsen är tjock och tålig, vilket gör att den klarar extrema väderförhållanden. Regelbunden borstning hjälper till att hålla pälsen ren och fri från lös underull.
Övrig skötsel: Kontroll av tassar och klor är viktigt, särskilt vid dragträning där de utsätts för stor belastning.
Rasen är mycket social men har också en självständig sida. Den behöver en tydlig ledare och en fast men vänlig uppfostran. Eftersom den är van vid att leva i en flockmiljö, mår den bäst tillsammans med andra hundar.
Grönlandshunden passar bäst för en erfaren hundägare med en aktiv livsstil. Den kräver mycket motion, mental stimulans och en tydlig ledare. Den är inte lämplig för stadsliv eller en ägare som vill ha en hund som är lätt att hantera.
Alaskan Malamute: Liknande i styrka och uthållighet men något mer vänligt inställd till människor.
Siberian Husky: Har en mer lekfull personlighet och är mindre envis än Grönlandshunden.
Grönlandshunden utmärker sig genom sin robusthet, uthållighet och historiska betydelse som en av världens främsta arbetande slädhundar.