Jämthunden är en av Sveriges nationalraser och har en lång historia som jägarnas trogna följeslagare.
Rasen har sitt ursprung i de norra delarna av Sverige och har använts i århundraden av jägare och samer för att jaga älg, björn och annat storvilt i den tuffa, nordiska vildmarken.
Jämthunden erkändes som en egen ras först år 1946, då den länge hade betraktats som en större variant av norsk älghund, trots att den i själva verket är en helt egen och mycket gammal jakthundsras.
Jämthunden är en av Sveriges mest populära jakthundar, särskilt för älgjakt.
Rasen används främst som ställande älghund, vilket innebär att den söker upp älgen, markerar dess position med skall och håller den kvar tills jägaren kommer fram. Den används även för björnjakt och ibland vildsvinsjakt, tack vare sitt mod, uthållighet och spårförmåga.
Den är inte enbart en sällskapshund – den har ett stort behov av att få arbeta och användas i jakt eller annan krävande aktivitet.
Jämthunden är självständig, modig och lojal. Den är en stabil och balanserad hund som är lugn i hemmet men har en enorm arbetskapacitet och energi i skogen.
Jämthunden är intelligent och arbetsvillig, men kräver en erfaren och engagerad hundägare.
Jämthunden är överlag en frisk och robust ras, men det finns vissa hälsoproblem som kan förekomma.
Epilepsi och höftledsdysplasi (HD) förekommer inom rasen, även om den generellt anses ha god hälsa och lång livslängd.
Den här rasen är självständig och arbetsvillig, vilket gör att den behöver mental stimulans och en tydlig uppgift.
Om den inte får arbeta kan den lätt bli rastlös och frustrerad, vilket kan leda till oönskade beteenden.
Jämthunden passar bäst för en aktiv jägare eller hundägare som kan ge den tillräckligt med motion och stimulans.
Den är inte lämplig för någon som vill ha en ren sällskapshund, eftersom den har ett stort behov av att arbeta och använda sina naturliga instinkter.
Jämthunden är en stabil och uthållig jakthund, som skiljer sig från Norsk älghund genom sin större storlek och självständiga natur. Jämfört med Västsibirisk lajka är den ofta mer fokuserad på storviltsjakt och mindre benägen att användas som vakthund.